Ätten von Essens historia
De står med ryggen mot katedralen klädda i hatt och ytterrock, bakom sig har de också besöksmålet, en grav omgiven av ett bastant metallstaket. De fyra unga herrarna är blivande ingenjörer från Finland på utflykt i senhöstens Tyskland. Till vardags studerar de vid Tekniska högskolan i Hannover. Fotot är taget 1901 i Hildesheim och under bilden har någon skrivit ”Jürgen vid Alfridus von Essens grav. Biskop i Hildesheim, död 877”.
Är detta den” första” von Essen? Ja, kanske det men med all sannolikhet tillhörde han inte vår släkt. Ättens ursprung är medeltidsdunkelt och vi bygger våra hypoteser på flyttningsrörelser och namnför-ändringar. Med. dr. Carl Francois von Essen, Cambridge, USA har med stor hängivenhet ägnat sig åt att presentera en lösningsmodell. Här nedan en mycket kort sammanfattning.
1100 - 1572
Enligt traditionen är ätten von Essen en adlig ätt som härstammar från Westfalen i Tyskland.
Möjligen har det ursprungliga namnet varit Elssen (Elsen, Elzen) efter kyrkbyn Elsen i Paderborn och i något skede förändrats till Essen. Eventuellt har alla de sju tysk-baltiska ätterna med detta namn sin härstamning från stiftet Essen utan att vara befryndade med varandra.
En knapphändigt dokumenterad information från början av 1500-talet ges om Jürgen von Essen och sonen Johan von Essen. Ättartavlorna konstaterar lakoniskt: De två första släktleden måste betecknas som högst osäkra.
Johans son Dietrich von Essen (von Elsen ?) tjänade som page i Livland hos ryttmästare Heinrich Wrede i mitten av 1500-talet. Han utmärkte sig i tapperhet och erhöll godset Zellie ( Selgase) i förläning 1572 av Ösels hertig, den danske prins Magnus. Man antar att han samtidigt adlades och tog sig ett adelsvapen, en sköld med tornerhjälm och påfågelfjädrar.
Äktenskap ingicks med Anna Wollfeldt av huset Rytfer och endast ett barn är antecknat, Dietrich (den yngre),
1600-talet
Dietrichs son hette alltså också Dietrich (den yngre) och med honom är vi inne i 1600-talet.
Informationen blir mera detaljerad och pålitlig. Dietrich (den yngre) ärvde Zellie som han ägde till sin död 1628. Äktenskap ingicks med Anna Leps och senare med Sofia Vietinghoff. Tre söner föddes på Zellie, Johann 1611-1661, Didrik (III) 1620 -1678 och Hans några år in på 1620- talet.
Sverige erövrade Ösel 1645 och åtta år senare flyttade Didrik (III) över till Finland. Han gick i den svenska stormaktens tjänst som fänrik i Viborgs infanteri och deltog i många strider. Karriären avslutade han som överste i Tavastehus infanteri. Omdömet om översten är berömmande: ”Tjänte kronan i de tyska polska och danska krigen med beröm, undfick blessyrer samt förhöll sig alltid rättskaffens och manligen.
Sköldebrevet 
I november 1663 bekräftades Didriks adelskap och året därpå kompletterades hans släktvapen med fyra blå kanonkulor, en i vart hörn av skölden. Dessutom försågs hjälmprydnaden med en blå och en röd fana. Sköldebrevet är undertecknat av drottning Hedvig Eleonora samt greve Pehr Brahe, Gustav Baner, C. G. Wrangel, Magnus Gabriel de la Gardie och Gustavus Bonde som alla tillhörde förmyndarregeringen. Kungen, Carl XI var då åtta år. Sköldebrevet i original förvaras i dag i Riddarhusets arkiv.
”...ther han sigh rättskaffens och manligen mot Fienden förhollt, att Wij aff alle bemälte Didrich von Essens meriter billigt ähre förorsakade, att antaga honom på Wårt Riddarehus här i Sverige:”
Ätten infördes på riddarhuset i Stockholm 1664 under nr 723. Då de två rikshalvorna skildes åt 1809 immatrikulerades ätten och de olika grenarnas huvudmän på Finlands riddarhus 26.1.1818 under nr 58.
Didrik ingick äktenskap med Anna von Poll och paret fick sju barn. Han ärvde Zellie men fick också flera förläningar i Finland söder om Päijänne och i Åboland runt Pargas. Släktens huvudsäte i Finland blev under ett antal decennier Koiskala gård i Nastola. B
Under en marsch till Preussen avled han i Reval (Tallinn) 1678. Han hämtades till Finland och begravdes i Hollola kyrka 1681. En imponerande samling släktvapen har monterats på väggen inne i kyrkan runt ättens vapen för att markera släktskap.
Carl XI:s reduktion innebar en betydande förlust för många adelssläkter. 1691 upprättades ett reduktionsdokument för Zellie och egendomen indrogs till kronan.
Stora nordiska kriget följde och knäckte den svenska stormakten. De baltiska områdena erövrades av Ryssland och 40 år efter reduktionen återskänktes Zellie till släkten. Mottagare blev Didrik von Essens sonson Georg Didrik von Essen, som sedan sålde egendomen till lantrådet Mathias Stackelberg. Efter ca 150 år kapades våra band till godset.
Egendomen Koiskala för en mera diskret tillvaro under några årtionden inom släkten.
Odert Reinhold von Essen, var barn nummer fyra i Annas och Didriks barnaskara.
Han ärvde Koiskala men köpte också egendomen Paaso i Heinola 1705 och den förblev sedan inom släkten i nästan 180 år. Paaso såldes sedan vidare 1885 till G. Schildt. Arkitekten Emil Werner von Essen var den sista ättemedlemmen som 1875 föddes på gården. 
Huvudbyggnaden brann 1913 och ersattes av en enklare bostadsbyggnad.
Odert Reinholds bana prägldes av Stora nordiska kriget och slutet på Sveriges stormaktstid.
.jpeg)
Som 17-åring blev han förare, avancerade sedan till sergeant, fänrik, löjtnant och kapten inom infanteriet. Resten av karriären gick till häst som kapten, major, överstelöjtnant och överste för kavallerister och dragoner.
Med sina Björneborgare deltog han i vinterstriden i Storkyro 19.2.1714 och där i Napo by stupade han liksom de flesta av hans 800 män.
O.R:s döda kropp fördes till Nykarleby kyrka där den ännu idag ligger under kyrkgolvet (se bilden)
Odert Reinhold var gift med Gertrud Elisabet Pistolekors. Sju barn föddes i familjen och med sex av dem flydde hon till Sverige under Stora ofreden.
1700-talet
Gustav Johan von Essen 1735- 1823 – Ättens väg till Österbotten
Gustav Johan var sonson till Odert Reinhold, född på Paaso och son till Georg Reinhold. Den militära banan anträdde han som volontär 1752. År 1758 var han fänrik i Pommern och året därpå kommenderades han till Österbottens regemente.
Pommerska kriget 1757 – 62
Gustav Johan deltog i kriget som ung fänrik. Han var bara 22 år när kriget bröt ut.
Våren 1759 deltog han i försvaret av den lilla fästningen Peenemünde under ledning av fortifikationskaptenen Carl Fredric Röök. Peenemünde låg i gränsområdet mot Preussen och omringades den 4 april av preussarna
Av försvararna tillhörde knappt hälften Österbottens regemente och Gustav Johan ingick i Ilmola kompani.
Målet var att hålla fästningen tills försvarsverken hade förstörts. Sedan skulle Röök låta spränga kanonerna, antända fästningsbyggnaderna och retirera med garnisonen på skeppsbåtar som skulle sändas från galärflottan.
Den 8 april uppmanades Röök att kapitulera mot löfte om fritt avtåg men tackade nej. Bombardemanget fortsatte och kl 19 träffade en glödgad kula ett av fästningens krutmagasin. Två mindre mörsarbatterier demolerades. Kommendanthuset, högvakten och kasernen skadades. Under natten kunde försvararna fylla igen en bräsch i fästningsvallen.
Följande dags bombardemang blev ännu värre. Röök fann tiden mogen för en evakuering och sände bud om att få fartyg men en storm hindrade budbärarna att få kontakt med räddningsflottiljen. Ännu ett krutmagasin träffades och explosionen blev fruktansvärd och vände upp och ned på kasernen där provianten förvarades. 30 man från Österbottens regemente krossades. På fyra olika ställen bröt elden lös och sex krutdurkar exploderade och hela skansen verkade stå i lågor. P.g. av stormen spred sig elden snabbt och försvararna höll på att stekas levande.
Man lät hissa vit flagg, men avsikten var närmast att vinna tid för att sedan kunna smita iväg under natten med de väntade barkasserna. På dem fick man vänta förgäves och kl. 4 på morgonen den 11 april återstod för Röök bara att kapitulera på fiendens villkor. När försvararna marscherade bort var fästningen närmast en ruin. Kanonerna var obrukbara, kaserner, ammunitionsförråd, proviant m.m. var förstörda. Över 80 man av den lilla garnisonen var döda, stympade, krossade eller uppbrända. På Fredrik II:s order raserades återstoden av fästningen.
De tillfångatagna officerarna var först tillåtna att bege sig hem som krigsfångar på hedersord. Kort därefter krävde Fredrik II att alla officerare som på paroll vistades i Sverige skulle inställa sig till effektiv fångenskap i Stettin inom sex månader.( För de överlevande soldaterna gällde enbart fångenskap i Stettin. Flera dog men några lyckades också fly eller ransonera sig som det heter i rullorna och i oktober 1759 hade 9 österbottningar återvänt till sitt regemente.)
Åtminstone två av Österbottens regementes officerare hörde till de fångna, löjtnant Carl Erich Granberg och fänrik Gustav Johan von Essen. Granberg dog 1761 under fångenskapen medan von Essen kunde återvända efter krigsslutet och infördes på nytt i rullorna vid Österbottens regemente 1763.
Den 22 maj ingick Sverige separatfred med Preussen i Hamburg. 1720 års gräns blev bestående. Ett fem år långt, onödigt och kostsamt krig var äntligen slut.
Gustav Johan blev utesluten från regementet 1.2.1764 men återintogs två år senare. Han tog avsked som stabskapten 1778 men tio år senare blev han på nytt inkallad vid Österbottens enrolleringsmanskap för att igen vid krigets slut bli reducerad med sitt manskap.
Sin hustru fann han i Uleåborg 1771, Eva Christina Wacklin, de fick nio barn födda på olika orter i Österbotten: Revolax, Kirilax i Gamlakarleby, Västersund i Pedersöre och Oravais. G. J. avled på Kimo bruk i Oravais 1823 och bodde då hos sin son, löjtnanten och bruksinspektorn Otto Mauritz von Essen.
G. J immatrikulerades 26.1.1818 på riddarhuset i Helsingfors
Han var Aina Johanna von Essens farfar och Carl Jonathan von Essens farfarsfar.
Den svenska grenens stamfar, Didrik Adolf von Essen 1766 - 1832
Didrik Adolf von Essen och Gustav Johan var samtida men G. J. var D. A:s farbror. Båda kom att uppleva några år med stor dramatik. Också D. A. var född på Paaso, tredje barnet bland elva syskon. Hans far Carl Reinhold var sonson till Odert Reinhold och .hans mor var Juliana Ramsay från Orimattila.
D A blev inskriven vid finska lätta dragonkåren som femåring och var en 17-årig kornett 1788 när Anjalaupproret inträffade. Ett antal adelsmän och officerare inom armén visade sitt missnöje med Gustav III:s planer på och iscensättning av ett krig mot Katarina den storas Ryssland.
Den 12 augusti samlades 112 officerare på Anjala gård för att gemensamt underteckna den s.k. Anjalaförbundsakten riktad mot kungen. Ett hot om avsättning låg i luften.
Vid detta tillfälle deltog D. A. i belägringen av Nyslott och var alltså inte närvarande. Hans underteckning kom ett par veckor senare.
Läget såg hotfullt ut för kungen som befann sig i tillfällig trygghet med sitt fartyg ute på redden. En hastig avfärd hade tolkats som flykt och svaghet.
Danmarks krigsförklaring samma månad löste Gustav III:s dilemma. Med sin jakt Amphion återvände han snabbt till Sverige. Gustav vann nya sympatier efter fredsslutet med Danmark. Vid årsskiftet började häktningarna av Anjalaledarna och de mest komprometterade flydde till Ryssland. D A följde med sin släkting kapten Glansenstjerna men sannolikt var det ett helt onödigt företag med tanke på hans obetydliga insats i komplotten.
Följderna blev desto ödesdigrare. Diedrik Adolf Carlsson förlorade sitt adliga namn, sina adliga rättigheter, förklarades fredlös i hela Sverige och dömdes till hängning.
D.A vantrivdes i Ryssland och längtade hem. Efter fredsslutet i augusti 1790 öppnade sig nya möjligheter att begära nåd. I paret Sprengtportens sällskap tog han sig till Holland och senare till Aachens hälsobrunn. Dit skulle också kungen komma.
Knäböjande inför Gustav bad om nåd. ”Aldrig!” blev kungens lakoniska svar, men Armfelt vädjade och beslutet blev att D.A. skulle inträda i armen som simpel soldat.
Under åren som följde avancerade D.A. till överstelöjtnant innan han tog avsked 1811.
År 1803 gifte han sig med Sofia Lovisa Lindenkrona och fick åtta barn. Paret bosatte sig på Stockebäck i Skaraborg. Från dem stammar den nulevande grenen av släkten von Essen i Sverige. (skall inte förväxlas med den ätt von Essen, som bär en Uggla i sin sköld)
1800-talet - Nya vägar
Med 1800-talet inträder många förändringar. Släkten sprids och krigarens yrke var inte längre det enda tänkbara för de manliga ättemedlemmarna. Säkert var det många som i likhet med Otto Mauritz i Oravais fann det otänkbart att svära trohetsed till tsaren.
Vi hittar medlemmar bosatta i trakterna kring Åbo, Tavastehus, Oravais, Kajana, Borgå, Kuopio m.fl.
Präster, godsägare, lantbrukare, präster, industriidkare, stationsinspektörer, och andra slag av tjänstemän blev nu verksamma inom släkten.
Det var ett påtagligt ointresse för Helsingfors under ättens första trehundra år i landet. I dag är situationen en annan. Många ättemedlemmar är bosatta i metropolområdet.
Generalmajor Odert Reinhold von Essen 1755 – 1837 är en av få medlemmar som har nått en så hög militärgrad under sin karriär. Som tolvårig volontär inledde han i Tavastehus jägarbataljon 1769 och tog avsked 1809 som generalmajor när Finska kriget 1808-1809 avslutades. Han immatrikulerades 1818 på Finlands Riddarhus.
Odert Reinholds farfar var översten Odert Reinhold som stupade i Napo by 1714.
Han föddes 1755 på Koiskala i Nastola och blev då nummer 14 i en barnaskara på 16. Hans far Carl Magnus var gift två gånger. Hustrun 1) Maria Elisabet Wallensteen dog 1745 och C. M. gifte om sig med 2) Ebba Ramsay.
Generalmajoren var gift fyra gånger: Johanna von Fersen, Juliana Ramsay, Ulrika Möllerswärd och Fredrika Boije af Gennäs. Fyra barn föddes i det andra giftet och ett i det fjärde äktenskapet.
Genom sitt fjärde gifte ärvde han Jackarby gård i Borgå. Han kom att bli en av gestalterna från Finska kriget 1808 – 1809 i Runebergs epos Fänrik Ståls sägner. Där ges bilden av en man med ett häftigt humör men med ett varmt hjärta.
Ett av O. R:s barnbarn kom att väcka uppmärksamhet också i Sverige. Hon hette Sigrid (Siri) Sofia Matilda Elisabet von Essen, Siri von Essen föddes i Stockholm 1854 där hennes far, löjtnant Carl Reinhold, tjänstgjorde som stabskapten.
Siri var utbildad skådespelerska vid Dramatiska teatern. Hon skilde sig från Carl Gustav Wrangel 1876 och ingick ett stormigt äktenskap med författaren August Strindberg. De fick tre barn men skilde sig 1891. Siri flyttade till Finland och levde i små omständigheter i Helsingfors, gjorde översättningsarbeten och gav teaterlektioner. Hon dog där men begravdes i Stockholm 1912.
1900-talet, frihetskamp och släktforskning
Under slutet av den ryska tiden skedde omvälvande förändringar, som kom att betyda förlust av inflytande för adeln. Allmän rösträtt infördes och ståndslantdagen ersattes med en enkammarlantdag 1906.
Drygt tio år senare proklamerades Finlands självständighet, den 6 december 1917.
I den frihetslängtan som utvecklades till jägarrörelsen deltog särskilt medlemmar av ättens österbottniska gren på ett uppoffrande sätt. De medhjälpare som måste gå i landsflykt stöddes ekonomiskt. Också den egna familjen drabbades. Den knappt 40-åriga ingenjören Jürgen von Essen föll för gendarmernas kulor på hemgården i Jeppo den 10 september 1916. Hemmet och annan egendom belades med kvarstad. Jürgens kusin Torsten Harald von Essen stupade 1918 under Frihetskriget vid intagningen av Tammerfors. Kriget var i samma mån ett inbördeskrig, kort och blodigt, självständigheten bevarades men nya strider väntade på 1940-talet.
Släktklenoden
År 1930 skänkte Ragni och Viktor Schauman en urkedja förvarad i ett silverskrin att för en tid förvaltas av en ättemedlem.
Upptakten utgjordes av ett vad, som generalmajoren Odert Reinhold ingått under krigsåren 1808-09 och förlorat. Vinnaren fick hans urkedja. Via ätterna von Schantz och Schauman återvände före-målet till vår släkt och den första förvaltaren blev Aina Johanna von Essen, Kiitola Jeppo 1930-32.
Först 1957 blev utdelningen av Släktklenoden en uppgift för släktrådet.
Vid ordinarie släktmöte, vart tredje år, utses och avtackas en förvaltare vars namn också införs i förteckningen över betrodda. Den första ättemedlemmen utsedd av släktrådet var Dagmar von Essen, Borgå. 1957-60
Tre år efter krigsslutet 1945, den 24 april 1948 hölls ett möte på Tekniska föreningen i Helsingfors.
Sammanlagt 96 ättemedlemmar deltog i den nybildade släktföreningens konstituerande möte.
Föreningens första ordförande blev släktens huvudman Georg Frans von Essen.
Släktföreningen von Essen infördes i föreningsregistret den 4 januari 1950.
I februari 1964 besökte släktföreningens dåvarande ordförande Hans Olof von Essen Nykarleby kyrka. Han förde med sig ättens vapensköld och en platta med en kort text. Allt avtäcktes den 19 februari då det gått 250 år sedan Odert Reinhold stupade i Storkyro.
Hösten 1990 under Sovjetunionens upplösning blev det möjligt att besöka det tidigare helt slutna sovjetiska militärområdet Ösel. Sex ättemedlemmar packade kappsäckarna för att delta i letandet efter släktgodset Zellie. De sex var Barbro von Essen, Carl François von Essen, Charlotte von Essen, Eva von Essen-Kätkytniemi, Gunni von Essen och Margaretha von Essen. Resan var framgångsrik men inte utan strapatser.
Den 19 november 2000 firades föreningens 50-årsjubileum med festtal av Margaretha Mickwitz
Samma år utkom ättens historia: Från Westfalen via Ösel till Norden. Boken hade förtjänstfullt redigerats av Agneta von Essen, Carl François von Essen och Lennart Söderlund.
Två år senare, 430 år efter hertig Magnus förläning av godset Zellie, reste släktföreningen en minnessten intill resterna av den gamla husgrunden. Så var cirkeln sluten.
Källor och litteratur
Ur adliga ätten von Essens historia, MD C. F. von Essen, utg. 2010
Ätten von Essens historia. Från Westfalen via Ösel till Norden, utg. 2000
Ättartavlor, andra delen E – H, utg.2018
Krigsmans tid, Lektor U. Smedberg, utg. 2013
Kiitolabreven 1875 – 1933, O. von Essen, utg. 2010
von Essens Bataljon, K. W. Gros, utg. 2004
Siri von Essen i verkligheten, Maj Dahlbäck, utg. 1989